Författare: bringfelt

Vi äter en mycket god maldivisk frukost på guesthouset. Ismail lagar rispannkakor/bröd till Simone och till detta får vi en röra som består av tonfisk, finriven kokos, rödlök och riven lime ev lite saft av limen också. Omelett och papaya får vi också. 

Färdiga med så fixar vi lite eget kaffe och sätter oss i frukostrummet och njuter av att vara här.

Nu ska vi gå till till den s k bikinistranden och snorkla. Vi bestämmer redan innan att inte vara ute för länge så att vi bränner oss men tar för säkerhets skull med en långärmad t-shortsen och skjorta i fall i fall.

Så fort vi kommer dit, ja det tar bara max 5 min att gå så ser vi att vi har stranden för oss själva så när som på en kvinna från Skottland som vi pratar med senare. Alldeles kristallblått vatten breder ut sig framför våra ögon. Vi har hamnat i paradiset! Vi kan knappt bärga oss! Vi tar på våra cyklop och snorkel och ger oss ut att utforska havet innanför huvud revet. Vi hoppas att vi kommer att se någon fisk i alla fall. 

 

Vi  hade skojat och nynnat ledmotivet till filmen Hajen strax innan. Vi kommer inte långt förrän Simone börjar att tjoa ”Haj…HAJ!..Jag ser en haj!!!”. Simone trodde inte sina ögon, en 60-70 cm haj framför ögonen och strax därefter en ganska stor svart rocka. Vi såg också babyhaj och en lite mindre rocka som var sandfärgad. Vi kom på att vi hade varit i alldeles för länge. Mist en timma så vi går upp. Precis några meter innan stranden så såg vi en havsorm som vi tyckte såg ut att sova. Mycket vacker! Vi kan inte låta bli annat än att strax igen gå ut och snorkla med långärmat på oss.

Nöjda för en stund så går vi och köper frukt för att äta till lunch.
Efter att ha facetimat lite med katten och Simon ger vi oss ut på en eftermiddagspromenad på egen hand. Ön är verkligen vacker i all sin enkelhet och litenhet. Dessförinnan har vi kommit överens med Isamail om snorklingsutflykt i morgon med båt och en chans att se havssköldpaddor. 

Simones känsla var direkt att vi har hamnat på Manhattan. Fast i miniformat.  Vi behöver köpa sim-kort och Per-Anders ville att vi tar taxi. -Var är din äventyrslusta? frågar Simone. 

När vi har gått en stund så försvinner äventyrslusten även från Simone då det är alldeles för hett på ”Manhattan”. Vi går ut på kustgatan för att vi tror att det ska svalka lite men det är ännu värre där tack vare att det inte finns någon skugga.

Vi går in i telekom-affären och kommer på att vi har glömt passen på hotellet. Vi som alltid tror att vi är så rutinerade! Vi handlar lite livsmedel och går hemåt. 

Pea tar passen och taxi tur och retur för att fixa sim-kort som fingerar även ute på vår ö Huraa. Nu snabbdusch och lunch, fried rice på H78. Vi tänker inte betala för speedboat utan åker med den kommunala färjan. H78 har gratis transer dit så glada att äntligen vara på väg är bara förnamnet. Taxi till piren och Båt över till Malé ön först.

 Hejdar en taxi på Malé för att åka tvärs över ön till nästa färjeläge. 

Vi betonar för taxichauffören att vi ska åka med ”lokal” båt. Han släpper av oss och alla hänvisar till olika båtar och något biljettkontor ser vi inte röken av. En snäll man hjälper oss till rätta han tar även en av våra resväskor. Vi går ombord och tror att vi är på rätt båt den går i alla fall direkt till Hurra. Sätter oss och inväntar på att den ska gå. Lite underligt att vi är dom enda passagerarna tänker vi. Efter en halvtimma så frågar Per-Anders när båten ska gå. Vi får svaret kl 15.30. Nej nej den ska gå 14.30 säger Pea.  Nej ni är på fel pir säger dom till oss. Ja den andra båten har redan gått.  Det visade sig att vi verkligen är på en väldigt ”lokal” båt. Men vad gör det vi är ju på väg till Huraa. Hurra! Tio minuter innan båten ska gå kommer det en massa Maldiver som ska med. Den här båten går lite fortare och visar sig vara billigare från 3 USD till 1,5 USD. Vi kommer fram en halvtimma senare än beräknat men Pea ringde vårt guesthouse och berättade vilken båt vi åkte med.

Vi blev mötta av föreståndaren Ismail och hans medhjälpare Rashid som hade med sig resväsk kärran som dom sköt framför sig genom den lilla lilla byn. 

Incheckning gick snabbt och smidigt. Simone frågade om det fanns en karta över ön. Ismail log och sa att det inte behövdes. Ismail tog med oss ut på en guidad tur på några minuter och då fick vi se bikini stranden, det lilla mangroveträsket, en par restauranger, skolan i byn, förskolan och några affärer. Det var det hela på ön. Ja den är mycket liten. Bara 800 meter lång och 300 meter bred. 
Vi fick hjälp av Ismail att skriva på maldiviska att jag är ”allergisk” mot vete och mjölk. Inga problem så långt nu vill vi äta middag på restaurangen som heter E-café. Vi lämnar fram lappen och det visar sig att servitören inte kan språket. Han är från Bangladesh. Ja ja vi förklara på engelska och servitörerna säger att han förstår precis. Inga problem. In kommer det friterad kyckling med som uppenbart är panerad. Simone blir misstänksam och kallar på servitören men han säger att han har koll och att Simone kan äta maten Simone ger sig inte utan frågar vad det är panerat med.  Servitören försöke lugna med att det bara är ett pulver och att han verkligen förstår min s k allergi. Simone vågar inte lita på detta utan han får ta in påsen med pulvret. Han går till slut och hämtar det och säger när han kommer tillbaka att det kan du äta det är pulver från bröd. Bröd säger Simone ska du döda mig! Detta kan Simone inte äta. Simone för till slut in ny mat. Allt slutar bra men ibland är det bra att lita på magkänslan. Trötta och mätta går vi dom få stegen till vårt guesthouse Najaf Central. 

Glada i hågen åkte vi från Sara hotel i Kochi vid 9-tiden på morgonen. Äntligen ska vi till Maldiverna. Vi har bokat ett lite bättre och dyrare hotell H78 på Hulhumale (flygplatsön) för att kunna njuta av havet på eftermiddagen innan vi tar kväll för att åka vidare i Malé-atollen i morgon bitti med den lokala färjan. Vårt plan skulle ha lämnat 12.35 men det är inställt pga ”tekniska problem” vilket vi inte riktigt tror på. Vi tror att det är för få passagerare och att dom har samlat ihop fler passagerare till nästa flight. Planet är beräknat att lyfta först kl 18.00. Väldigt trött blev Simone när Spicejet bara bjuder på en tallrik med ris och vatten. Då får vi nog och går upp och betalar 3000 INR för att komma in på loungen. Ja, här sitter vi nu i sköna fåtöljer och kan bara drömma om Maldiverna. Nu har vi i alla fall betalt och får äta och dricka hur mycket vi vill. En mycket snabb internetuppkoppling ingår också. Då våra tre timmar har gått, lite med råge så får vi reda på att planet inte kommer att lyfta förrän tidigast kl 22.  Det resulterar i att vi köper oss nya tre timmar på loungen. Ja det går ingen nöd på oss förutom att vi längtar till Maldiverna. Trötta kommer vi till hotellet och är på rummet vid halv ett tiden på natten. 

Ja nu börjar eländet med packning. Här har vi trivts otrolig bra så det känns mycket vemodigt. Vemodet beror på det fina hotellet med den hjälpsamma personalen och att det är så fint och rent här på hotellet. Debbie och hennes man har verkligen lyckats att få oss att känna oss riktigt välkomna. Det är också dom övriga gästerna, där en del visserligen är riktiga original, ex gamle Mikael från England, som har kommit med tips och råd. Vi kommer också att ha svårt att skiljas från den fantastiska stranden som är så otroligt bred, lång och där det alltid fläktar. Restaurang Papillon på stranden ser inte mycket ut för världen men har så jättegod fried rice. Bidraget har även restaurang Good Man och deras trevliga äldre kypare Goran gjort. Han kändes mer som en gammal hovmästare av bästa sort. Allt detta kommer vi bevara i våra hjärtan.

Nu låter det som om semestern är slut men det är den inte. Nu väntar Maldiverna men först en par inrikesflyg och en övernattning i Kochi. 

Efter sol och bad och…tja, den vanliga rutinen, åker vi till Margao idag igen för att Simone ska få shoppa lite tyger.

Snart var ett par butiksbiträden upptagna med att hitta just de tyger som Simone vill ha. Inte alltid så lätt, men t.o.m. Pea var med och hjälpte till att välja så efter någon timme var vi nöjda och belåta. Vi hann även in en sväng på supermarketen på samma gata. Där köpte Simone deras sista soyamjölk. Nu är kaffet räddat på Maldiverna. 

Nöjda med shoppingen så tog vi en tuk tuk tillbaka till Colva. Vi stannade och åt middag för sista gången på restaurang Good Man. Vi sa hej då till vår kypare Goran och det hela kändes mycket vemodigt. Goran hoppades att vi kommer tillbaka nästa år. 

När vi kom tillbaks till hotellet så hade vår nattportier Newton börjat på sitt pass. En märklig men otroligt trevlig och hjälpsam man. Det var för övrigt han som visade oss rummet när vi letade hotell här i Colva. Han arbetar 12 timmars pass varje natt och sitter där och njuter av att höra på Vera Lynn sjunga med sin kraftfulla stämma enligt honom. 

Vi går till vårt ställe på stranden – Papillon. Ägarna där har satt upp solstolar som står på en sandkulle med tak över. Det fläktar lite extra i värmen. Vi delar på en fried rice och ett fruktfat till lunch. Nöjda så går vi senare upp för en kopp kaffe vid poolen.
På eftermiddagen ska vi äntligen åka till Margao. Det är bara 3 km bort men det bara bara inte blivit av än. Vi har blivit vana vid att åka tuk tuk så det gör vi denna gången också. Simone skulle till en tygaffär med fasta priser som heter Caro Corner samt till en supermarket. Vi blev snopna när båda visade sig vara stängda. Vi frågar några varför och det visar sig vara en ny hinduisk högtid. Vi som just har kommit från en!

Vi går och tittar på en lokal marknad i stället en stund. Sen drar vi oss hemåt med oförrättat  ärende.

Till middag gick vi på en ny restaurang, Sagar Kinara, och åt en massa Masala Dosa.

Den lilla tandvärk som Simone har haft ett par dagar blir plötsligt värre. Vi frågar Debbie på hotellet och hon rekommenderar oss en tandläkarmottagning. Debbie är snäll och ringer ”sin” tandläkare och vi får en tid omgående. Vi tar en tuk tuk upp i stället för att gå eftersom det är för varmt.

Tandläkaren gör en vanlig undersökning med röntgen och kommer fram till att det kan vara en spricka i tanden. Inget att göra åt just nu men tandläkaren slipar ner lite i tanden för att undvika smärta vid tuggande. Skönt, nu går det att äta igen. Tandläkaren lovade att ta reda på en bra tandläkare på Maldiverna om värken återkommer. Nu till det bästa av allt: han ville inte ha betalt! När vi senare frågar Debbie varför, så säger hon att det beror på att tandläkaren inte hittade något fel, i alla fall inte helt säkert.

Nu går vi åt andra hållet och tror att vi ska komma fram till Vasco da Gama till slut. Vi börjar lite tidigare idag eftersom det blev väldigt varmt i slutet igår på vår promenad. Så vi går och vi går och går långa sträckor av öde strand. Då och då kommer det små ställen med solstolar och matställen. Tur det, för vi behöver fylla på med vatten.

Det är verkligen ingen trängsel här. Några fiskare rättar till sina nät. Långa sträckor är fåglar och krabbor vårt enda sällskap.  Lika snopet idag blir det när stranden bara fortsätter och fortsätter. Vasco da Gama den största staden i Goa fortsätter att hägra i fjärran och vi styr kosan hemåt.

Hur ska vi beskriva stranden? Den är lika bred som en sexfilig motorväg med finkornig ljus sand som är hårt packad vid lågvatten. Mycket lätt att gå eller cykla på. Vinden svalkar skönt. Är en av världens längsta stränder.

Idag ska vi gå så långt vi orkar på stranden. Bestämde oss att gå söderut och se var den tog slut. Vi började gå vid 10-tiden innan värsta hettan. Vi kom till Benaulimstranden, vilken vi först hade tänkt att bo på. Vi gick förbi och stranden bara fortsatte, lika bred och fin. Vi gick och gick och aldrig kom vi till slutet.  Vi försökte se slutet några gånger men misslyckades.

När vi inte orkade längre så fick vi inse att stranden är längre än vi trodde. Ja ja bara att ge upp och vi har ju lång väg tillbaks. Vi badade för att få lite kyla innan vi vände om. När vi kom hem till ”vår” del av stranden så köpte vi med oss Dosa Masala till lunch. Vi behövde verkligen in och svalka.

På kvällen kom Simone på att vi kan använda Dosa Masalabrödet som pannkakor. Sagt och gjort nu skulle bara Pea få dom på matskjulet att förstå vad vi ville. Det blev inte det lättaste men efter många om och men så lyckades det. Så vi åt mycket goda pannkakor med sylt till middag ikväll.  Ja just det, hur lång var nu stranden? Vi kom fram till efter mycket frågande på hotellet och egen research att den är minst 3 mil lång utan avbrott. Inte konstigt att vi aldrig kom fram till slutet ?

Idag behöver Simone verkligen få tag på soyamjölk. Debbie som äger hotellet ihop med sin indiske make hjälper oss att få tag på en bra taxichaffaufför som vi hyr nästan hela dagen för ett pris av 1900 INR och då ingår det AC. Vi åker direkt till Panaji och tittar på gamla portugisiska hus i Fontainhas. Vi gick runt en stund i 36 graders värme och fick nog av det ganska snart.

Jakten på soya började på allvar. Vi åkte först till Magsom supermarket och hittade bara små paket soya men vi tog dom. Fick tips av personalen på ett annat Magsom. Så vi åkte dit men där hade dom inga. Så vi åkte vidare till ett annat tips som vi fick på första affären av en annan kund. Det hette Delfinos och låg norr om stan. Vi får tag på lite soyamjölk och nu är kl 14 och vi är mycket trötta och hungriga. Vår chaufför är mycket trevlig och berättar mycket om Indien för oss bl a att han själv fick välja fru men så är det inte alltid. Vi pratade också om bl a politik och ryssar. Vilka det var tydligt att han inte gillade. Vi har köpt banan som vi äter i bilen på väg hem. Vi kommer hem kl 15 och sätter igång med att söka visum till Indien som vi måste ha när vi kommer från Maldiverna. Det har verkligen hängt över oss.

Simone är inte rädd av sig. På kvällen gick vi och åt på Goodmans restaurang igen (de serverade Simone halvrå kyckling i förrgår). Vi försökte först att beställa kyckling utan ben eftersom vi ville ha maten fort men det gick inte enligt en kypare. Till slut fick vi syn på den trevlige äldre kypare som har serverat oss tidigare kvällar. Han kom fram emot oss med tvekande steg. Kanske han skämdes? Hursomhelst, det var inga problem med att ändra i menyn. Nöjda och glada åt vi oss mätta på ”Kalmi Kebab a la Simone”.  För den som vill prova att laga hemma: Det är en kycklingrätt med indisk kryddmassa runt kycklingen baserad på finmalda cashewnötter, salt, peppar, socker och limesaft, och som tillagas i ugnen.