Från Mini-Manhattan till Huraa. Hurra!

Simones känsla var direkt att vi har hamnat på Manhattan. Fast i miniformat.  Vi behöver köpa sim-kort och Per-Anders ville att vi tar taxi. -Var är din äventyrslusta? frågar Simone. 

När vi har gått en stund så försvinner äventyrslusten även från Simone då det är alldeles för hett på ”Manhattan”. Vi går ut på kustgatan för att vi tror att det ska svalka lite men det är ännu värre där tack vare att det inte finns någon skugga.

Vi går in i telekom-affären och kommer på att vi har glömt passen på hotellet. Vi som alltid tror att vi är så rutinerade! Vi handlar lite livsmedel och går hemåt. 

Pea tar passen och taxi tur och retur för att fixa sim-kort som fingerar även ute på vår ö Huraa. Nu snabbdusch och lunch, fried rice på H78. Vi tänker inte betala för speedboat utan åker med den kommunala färjan. H78 har gratis transer dit så glada att äntligen vara på väg är bara förnamnet. Taxi till piren och Båt över till Malé ön först.

 Hejdar en taxi på Malé för att åka tvärs över ön till nästa färjeläge. 

Vi betonar för taxichauffören att vi ska åka med ”lokal” båt. Han släpper av oss och alla hänvisar till olika båtar och något biljettkontor ser vi inte röken av. En snäll man hjälper oss till rätta han tar även en av våra resväskor. Vi går ombord och tror att vi är på rätt båt den går i alla fall direkt till Hurra. Sätter oss och inväntar på att den ska gå. Lite underligt att vi är dom enda passagerarna tänker vi. Efter en halvtimma så frågar Per-Anders när båten ska gå. Vi får svaret kl 15.30. Nej nej den ska gå 14.30 säger Pea.  Nej ni är på fel pir säger dom till oss. Ja den andra båten har redan gått.  Det visade sig att vi verkligen är på en väldigt ”lokal” båt. Men vad gör det vi är ju på väg till Huraa. Hurra! Tio minuter innan båten ska gå kommer det en massa Maldiver som ska med. Den här båten går lite fortare och visar sig vara billigare från 3 USD till 1,5 USD. Vi kommer fram en halvtimma senare än beräknat men Pea ringde vårt guesthouse och berättade vilken båt vi åkte med.

Vi blev mötta av föreståndaren Ismail och hans medhjälpare Rashid som hade med sig resväsk kärran som dom sköt framför sig genom den lilla lilla byn. 

Incheckning gick snabbt och smidigt. Simone frågade om det fanns en karta över ön. Ismail log och sa att det inte behövdes. Ismail tog med oss ut på en guidad tur på några minuter och då fick vi se bikini stranden, det lilla mangroveträsket, en par restauranger, skolan i byn, förskolan och några affärer. Det var det hela på ön. Ja den är mycket liten. Bara 800 meter lång och 300 meter bred. 
Vi fick hjälp av Ismail att skriva på maldiviska att jag är ”allergisk” mot vete och mjölk. Inga problem så långt nu vill vi äta middag på restaurangen som heter E-café. Vi lämnar fram lappen och det visar sig att servitören inte kan språket. Han är från Bangladesh. Ja ja vi förklara på engelska och servitörerna säger att han förstår precis. Inga problem. In kommer det friterad kyckling med som uppenbart är panerad. Simone blir misstänksam och kallar på servitören men han säger att han har koll och att Simone kan äta maten Simone ger sig inte utan frågar vad det är panerat med.  Servitören försöke lugna med att det bara är ett pulver och att han verkligen förstår min s k allergi. Simone vågar inte lita på detta utan han får ta in påsen med pulvret. Han går till slut och hämtar det och säger när han kommer tillbaka att det kan du äta det är pulver från bröd. Bröd säger Simone ska du döda mig! Detta kan Simone inte äta. Simone för till slut in ny mat. Allt slutar bra men ibland är det bra att lita på magkänslan. Trötta och mätta går vi dom få stegen till vårt guesthouse Najaf Central.