Igår kom vi till Hoi An och hade redan innan kontaktat Mr Dung, som vi åkt med för fyra år sedan när vi skulle till Danang för att ta tåg till Hue. Firman hade uppenbarligen växt och en av Mr Dungs sex anställda hämtade oss på flygplatsen i Da Nang. Han kunde berätta att Dung nu hade lika många anställda som bilar, sex stycken varav två stora Ford Transit. Chauffören berättade vidare att den fina Cua Dai-stranden inte längre var så fin, utan att folk nu föredrog An Bang. 220 000 dong kostade taxiresan.
Frukosten på Hotel Hai Au gick fort denna gång. Inte mycket att välja på.
Vi hade tänkt cykla runt i Hoi An idag, men vädret fick oss på andra tankar. Bättre med moppen om vi blir tvungna att skynda hemåt. Himlen lovade inte gott på morgonen.
Efter att ha hyrt moppe av en minst sagt driftig granne till hotellet (hon verkade sälja och erbjuda allt mellan himmel och jord till ”very good prices”) och sedan kört fel ett par vändor inne i stan kom vi fram till pagodan Van Duc.
Inte så mycket att titta på mer än blommor – och knotten var många, så vi drog raskt vidare mot byn Tra Que där man odlar grönsaker organiskt. Nedan några bilder från vägen mot Tra Que:
Vi ville nu se stränderna och se om det verkligen var så illa med Cua Dai som vår chaufför låtit ana. Det visade sig vara mycket värre. Mer om det nedan. Först stannade vi emellertid på An Bang och åt lunch. Redan här blev det tydligt att något dopp i havet kunde det inte bli frågan om – om man inte ville riskera livet….
Bedrövelsen var stor när vi sedan kom till Cua Dai och till vår gamla favoritrestaurang Hon Number 9, där vi haft några riktigt fina dagar förra gången i Hoi An. Stranden var totalförstörd. Ingenting fanns kvar. Ett stort område till höger på bilden, där solstolar och bord stått var bortsopat av vågor och erosion. En fruktansvärd syn.
Vi matborden under tak satt ett litet sällskap (stamkunder får man förmoda, eller kanske bara familjen) men i övrigt var stället tomt. En pojke tog vänligt emot oss och en gammal kvinna syntes också till från dem som har stället – men känslan över hela stället var så ödslig att man nästan ville gråta. Vi läste senare i media på nätet om att forskare förklarar förstörelsen med kraftverksbyggen i floder i området. Detta leder till att det inte längre tillförs slam och sand med flodvattnet och då äter havet till sist upp stränderna. Det gjordes försök till en början att stoppa förstörelsen, men det misslyckades. Skadan är oåterkallelig.
Vi gjorde en liten sväng med moppen österut mot ytterligare en del av stranden , men även den delen var borta. Duggregnet och vinden hade gjort oss ganska frusna. Hem till hotellet för ett bad och lite värme.
